"Bara-Gobbi"
på Byggningsbacka
(skrivet av Edit Österlund)
Det rann
mig i hågen att berätta något om Baragubben, som bodde på
Byggningasbacka. Jag vet inte ens när han föddes och hans riktiga namn, men dunklet
kring honom sporrar till vidare forskningar.
Enlig Lovisa Nygård skulle han ha dött, då hon var 11
år. Hon var född 1862. Han låg lik i en
ria på Byggningsbacka. Det var tidens sed att ha sina döda hemma tills kistan
blev färdig och svepningen ordnad före jordsättningen. Detta tog ungefär en
vecka i ansprak. Därfor blev sådana rior mera skrämmande än andra där någon död
haft sitt sista viloläger. I mörkret tog man helst en omväg förbi stället. Det
kunde t.o.m. spöka där, sade de gamla, ty andar bodde där. Man var rädd.
Nu är snart alla rior borta och därmed även troll och
spöken, son tron på trollerier ett minne blott.
Varför frågade jag inte morfar om allt sådant. Nu
ville jag så gärna veta mycket om detta. Han skulle säkert med fröjd berättat
om Bara-gobbi, Kelagobbi, Klörnbraxen, Pingel- Eirik, Lang-Matt, Goddn,
Bröms-Ant, Smack-Ant, Skvir-Elsa, Skan-Bigg, Doter-Bigg m.fl. m.fl. - Ja,
varför inte fråga medan tid är? Varför?
Troligen stod Baragubbens vagga på Byggningsbacka.
Där fanns många människor förr. De var ättlingar till Jacob Larsson Kortjarvi,
f. 1740 och hans hustrur Carin och Lisa. Allt eftersom barnskaran i familjerna
ökade, måste de äldre ur boet för att själva tjäna for brödbiten, piga och
dräng, det var mångas lott som måste ut i världen. Vad annat låg i fatet for
allmogens barn på den tiden. Få hade råd att studera andra skolor än fars och
mors skola.
För mången, som dragit bort från hemmet ledde vägen
hem igen, för andra icke. vår man kom igen och blev den s.k. Baragubben.
Ordstävet säger" Han kom från Gambakaabi å haa blåå klääda. Han var bra
kläädd, men ha var bara fotraali"
I en liten stuga mellan Edsvik och Byggningsbacka
gårdarna levde han tilisammans med sin kvinna. Lagvigd eller ej, vem vet det
nu, men ett barn blev till i den lilla stugan. I lönndom föddes det, i lönndom
blev det borttört. Ingen av grannarna visste något därom. också kvinnan dog.
på Edsvik levde den tiden gubben Johan, Jock kallad.
Det var "min vän Marias" fader. Om det var Marias mor eller stvvmor,
Jockas första hustru, minns jag inte. Hon mötte våldnaden i vårtiden vid Notviken
där hon var sysselsatt med att räfsa bort vassen som vårflödet fört upp på
landängarna. Der var inte sa långt bort från gården. Då hon kom närmare kände
hon igen Baragubbens kvinna. Något skrämd och underlig till mods skyndade hon
därifrån. Hon omtalade sin upplevelse och fick rådet, att i händelse våldnaden
kom igen, fråga vad hon ville. Det hände ocksa. Hustrun tog mod till sig och
frågade- Vad vill du när du inte hålls i graven ? Det ar nämligen en utbredd
tro, att om en människa dött med något ouppklarat på sitt samvete, så går hon
"oppdaga". Hon måste få bekänna för en levande människa vad som
vållar hennes oro. Men den döde kan inte öppna samtalet utan att först ha
blivit tillfrågad.
Våldnaden besvarade då hustrun fråga och sade:
Gå
till stenen, som syns därborta och gräv fram det lilla fostret som ligger gömt
i jorden. Bär den till kyrkogårdens vigda jord och jorda det där.
Hustrun fann barnets stoft och förde det till gravgården.
Kvinnan fick ro i sin grav och visade sig ej efter
detta.
Gubben fortsatte sitt ensamma liv i stugan. Han gav
sig mer och mer i brännvinets våld. Var sällan nykter och blev sjuk och
underlig. En dag saknade man gubben som inte synts till på en tid. Man gick
till stugan för att se hur det stod till. Där möttes de av en underlig syn.
Allting var i oordning huller om buller. Kullvräkta stolar, bord och bänkar
sönderslagna. Kåkståndaren i spisen hängde lösryckt från muren och grytan låg
i askan. Stug-och farstudörrarna halvhängde likaså på sina gångjärn. Men var
finns gubben? Inte inne.
Alltså måste han sökas ute och längre bort. Man sökte
runt sjön och i ån. Slutligen fann man honom vid randen av en källa på
låglandet. vid “Rispeto kelldo" låg
han sprittnaken, avklädd inpå bara kroppen. Varför? på alla frågor svarade han
att han varit i slagsmål med Hin Onde själv. Han släpade mig hit och klädde av
mig. Han bad mig sticka huvudet under vattnet så skulle det gå så fort och
bra.
Från denna stund hette han Baragubben, som" Fan
släpa till Rispeto kelldo för ti få narra a ti ta livi åv si', Baragubben levde
inte länge efter denna händelse. Troligen såg han " i syne" i fyllan
och villan smågubbar"(delirium tremens) och trodde sig slåss med hin onde.
Så var det med den saken. Och saken lär vara sann.
Berättelsen har skrivits av Edit Österlund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar